Andra delen
Nadia
Jag visste att De Bortglömda Barnen inte var någonting positivt, men kunde inte låta bli att tycka att Herr Frogglie var lite väl hård mot de båda unga, de förstod väl inte bättre bara.
Men jag vågade inte säga någonting, och följde efter Fru Gristina på darriga ben.
"Vi lägger upp det såhär:", muttrade hon tonlöst, "Först ska jag bara avsluta en av mina lektioner, och så länge får ni bekanta er med varandra."
Dörren öppnades av sig själv och Gristina skred in. Vi följde efter hennes långa släp, och hamnade i en kollosal hall.
"Känn er som hemma. Jag är tillbaka snart." Och så försvann hon bakom hörnet.
Lätt att känna sig hemma här - dunklet var som taget ur en skräckfilm, och det knarrade under fötterna när jag försiktigt gick för att sätta mig.
Sall satte sig bredvid mig, och de båda pojkarna, Stephan och Theodor, satte sig i soffan mittemot.
Det blev dödstyst, antingen för att alla var rädda och ledsna, eller för att ingen vågade ta till orda först.
Theo
Det var ju larvigt! Vi satt där, fyra stycken utvalda (utsatta) barn, utan att yttra oss mer än nån harkling från Stephan och Nadias håll, då och då.
Medan jag funderade på någonting vettigt att säga, så granskade jag systrarna.
De var inte alls lika varandra, men båda hade ett eget, speciellt utseende.
Sallys hår var brunblont, och hennes kolafärgade ögon smälte in i hennes solbrända hud.
Nadia var också solbränd. Om inte ännu mer brun än hennes syster. Men hennes ögon gick i samma nyas som is. Utan överdrift. Hennes hår var mörkare än hennes hud, mycket mörkare, chokladfärgat...
Båda såg helt enkelt speciella ut.
"Ni är verkligen inte lika varandra", hasplade jag ur mig, och Stephan körde upp armbågen mot mina revben. "Förlåt", muttrade jag.
Sall skrattade glatt och Nadia flinade bakom sin sneda lugg.
"Ni är däremot väldigt lika", fnittrade Sall.
Både jag och Stephan granskade instinktivt varandra, men jag hann inte säga att vi inte hade samma hårfärg, för plötsligt stod Gristina där igen.
Stephan
"Så!" ropade Gristina, och log fientligt. Det gick kalla kårar längs min rygg.
"Nu har jag hela dagen fri för att lära er om era krafter."
"Eh", mumlade Nadia skeptiskt. "Vi har inga krafter, Frun."
Gristina skrattade hårt. "Så fort en utvald träder in genom dessa portar tilldelas individen automatiskt sin eller sina krafter, och blir därefter odödlig, osårbar och omänsklig."
"Så nu är vi Bortglömda?" muttrade jag kort.
"Åh, vi har en begåvad ung man i sällskapet. Mycket trevligt", sa Gristina sarkastiskt. "Ja. Ni är Bortglömda."
"Hur vet du vad vi har för krafter?" frågade Sally fundersamt.
Gristina böjde sig mot henne, och Nadia drog snabbt åt sig sin syster.
"Även jag har mina framsidor, fröken. Och jag ser att du kommer att bli en läkarens unge."
Rektorn sträckte sig mot fruktfatet som stod på ett av de små borden, och plockade åt sig den onödigt vassa kniven som var till för att skära kiwi.
Med den skar hon ett långt jack längs sin vänstra arm, utan att ens grimasera.
Theo såg grön ut i ansiktet, och jag sa åt honom att hålla för ögonen.
"Läk mig", väste Grisitna till Sall, som gnisslade tänder av nervositet.
"Jag vet inte... Jag vet inte hur man gör", viskade hon försiktigt.
"Varför ska det alltid vara så förbaskat svårt?" muttrade Frun för sig själv, men alla hörde.
Hon sträckte fram en spinkig hand och fem långa fingrar mot det stackars barnet, tog tag i Salls och höll den mot sitt kladdiga sår.
Vi alla fyra häpnade över synen av såret, som drog ihop sig och förvandlades till ett tunt, rosa ärr.
Utan att berömma Sall gick Gristina vidare till Nadia, och såg henne djupt i ögonen.
"En jordens tjänare", mumlade Rektorn och gick runt den äldre systern.
"Och med det menar du...?" Jag förstod att Nadia var en sådan där envis, tapper tjej som aldrig skulle visa sig svag för någon utomstående.
Jag flinade - jag gillade utmaningar.
"Jo", Gristina tog tag i Nadias ena arm bakifrån och höjde den mot en målning. "Snurra tavlan."
Och som av ett mirakel började tavlan rotera. När Gristina släppte hennes arm vände hon den snabbt mot sin lillasyster, och fick henne att viffta med fingrarna, samtidigt som Nadia med andra armen lyfte upp en stol som flög genom rummet, tills den tog plats bakom henne.
Hon sänkte armarna, flinade och satte sig ner.
Gristina gick trött vidare, men det såg fortfarande ut som att Theo skulle svimma.
ledsen att jag inte skrivit på typ en vecka, men jag har vart hos släkten ;D
kolla bilder på http://matildatildatilde.blogg.se/
Har startat ett account på http://bilddagboken.se/ där ni läsare kan se om jag har lagt upp någonting nytt här!
Adda: remiih (bara för mina läsare)
Jag kommer inte att titta på era bilder, utan bara lägga upp påminnelser.
Har du bilddagboken? Kommentera isf, och skicka en vänförfrågan.
Vill du att jag ska bli medlem någon annanstans, och att jag ska skicka påminnelser därifrån? Då är det bara att skriva en kommentar vart jag ska bli medlem.
