The Forgotten Fairytale

Innan jag börjar skriva den här boken, vill jag bara säga att När ett namn står i Fet text (t.ex Thed) så skriver jag ur den personens perspektiv.
Så håll ögonen öppna, för jag byter person då och då.
(jag kommer bara att skriva ur syskonens perspektiv)

---

Sall

När jag vaknade den där natten var det fortfarande mörkt i mitt och Nadias rum.
Någonting knarrade, och jag såg mig instinktivt omkring.
Min systers säng var tom.
"Nadia?" andades jag.
Inget svar.
"Nadia? Nadia, var är du? Nadia!"
Min röst steg alltmer, men fortfarande inget svar.
När mina ögon vande sig vid dunklet upptäckte jag var det knarrande ljudet kom ifrån.
Nadia satt på fönsterkarmen, och hennes isblå ögon stirrade stint ut på månen medan hon kramade sina ben under nattlinnet.
Jag bara stod där, gapandes, men när hennes tänder började klappra hårt mot varandra upptäckte jag till min förfäran att fönstret var öppet, så jag stängde munnen och sprang fram för att stänga det.
"Akta så att du inte blir förkyld, Nadia", mumlade jag och tog tag i hennes arm.
Då vände hon bort huvudet från månen och stirrade lika stint på mig. Hennes kalla ögon fick mig att rygga.
"Han var här. Vi är utvalda", viskade hon.


Sex år senare

Nadia

Jag hade inte varit mig själv på flera år.
Allting efter att jag träffade mannen, som kallade sig Herr Frogglie, rektor på Gravalia, blev annorlunda.
Jag vågade knappt gå ut på gatan och köpa bröd eller frukt till mamma, rädd för att Gravalias vakter skulle komma och säga att 'det var dags'.
Men det skulle jag förmodligen märka själv, också. Att bli ett av De Bortglömda Barnen var något av det värsta jag kunde föreställa mig - något av det värsta som fanns.
Och sedan att min lillasyster Sall skulle bli detsamma var nästan värre.
Vi gick långsamt längs skogsvägen, hand i hand, för att ta oss till skolan. Vad passade inte bättre än att just då, just då när Sall var som mest trött och minst förståndig stod de där.
Två mörkt klädda män lutade sig mot ett träd och tittade allvarligt mot oss med sina mörkt grå ögon.
"Nadia?" Sall ryckte i min jackärm. "Nadia, vad händer?"
"Tiden är inne", mumlade jag och mötte hennes mörka, honungsfärgade ögon. "Vi är utvalda. Vi är Bortglömda."
"Vad pratar du om?" andades Sall och hon såg orolig ut.
Jag böjde mig ner över min lillasyster. "Nu är du tolv år, eller hur? Så det är lika bra att du får veta. De Bortglömda Barnen är en ras människor, någonting man verkligen inte vill vara. Vissa syskonpar - de ska vara av samma kön, och det ska skilja 2 till 5 år på dem - föds så helt enkelt.
"Vad innebär det?" Salls ögon var tårade, och jag kände hur det blev suddigt också för mina.
Jag log lite, för att få det att verka lite mer lättsamt. "Det är magiskt. Så fort vi kommer till Gravalia, skolan, kommer vi förses med våra barnakrafter."
En av Gravalias vakter vinkade på oss, och hans ansiktsuttryck var inte vänligt.
"Seså", viskade jag och förde Sall framför mig. "Jag antar att Herr Frogglie kan förklara bättre för dig när vi kommer fram."
Vi fördes in i en mörk bil, och jag lämnade en sista blick upp mot vårat hus. Den sista synen fick mig att gråta.


Stephan

"Komigen nu, Theo!" röt jag.
Jag hade egentligen ingen anledning att vara så hård mot den lilla stackaren, men jag ville inte visa mig svag inför min lillebror.
"Jag vill inte!" skrek han och stretade emot när jag försökte dra honom mot det stora, mörka huset.
Jag böjde mig ner för att vi skulle bli jämnlånga och suckade. "Jag är ledsen, grabben. Men vi har inget val."
Theo grät. Pojkens kinder var blöta av tårar, och han tittade ner i marken medan han följde mig mot det stora valvet.
Men precis när vi skulle gå igenom portarna slirade en bil in på parkeringen, och två vakter slet ut en flicka i min ålder (förmodligen 15, 16 år) och en mindre tjej som såg lika gammal ut som Theo.
Den äldre tjejen såg helt tom ut, men det visade hon förstås inte för sin syster. Hon var precis som jag.
Vakterna föste systrarna framför sig, mot oss, samtidigt som en äldre kvinna och man flög ut.
Mannen var bekant - han var huvudrollen i alla mina mardrömmar.
"Åh!" Herr Frogglie verkade stråla. "Välkommen till skolan, äntligen! Det här är Fru Rektor Gristina, som kommer att visa er till era rum. Stephan och Theodor, det här är Nadia och Sally. Nadia och Sally, det här är Stephan och Theodor."
"Åh", mumlade den mindre tjejen och log tveksamt. "Du kan kalla mig Sall."
"Och mig Theo!" ropade min bror.
De båda små log mot varrandra, och jag bytte en lång blick med tjejen i min ålder. Nadia.
Frogglie blev plötsligt arg. "Jag kallar er vad jag vill! Följ nu med Frun, så ska hon berätta mer om De Bortglömda Barnen och ge er era gåvor och rum."