The Forgotten Fairytale

Nadia

"Okej", mumlade jag efter en stund. "Jag drog nitlotten. Erat rum är helt klart finare."
"Större!" inflikade Sall och lutade sig närmare teven.
Stephan log bara, och alla satt tysta en stund, lyssnade till de slirande bilarna som tog sig genom en trång bana på skärmen.
Jag antog att alla behövde tänka, vara lite ifred.
Stephans leende slätades ut, och han såg dyster ut när han iakttog sin lillebrors ruffsiga, genomblonda kallufs. Jag visste att han tänkte likadant som jag - våra små syskon förstod inte vad som hade hänt.
De förstod inte att våra föräldrar inte kom ihåg oss längre. Att våra namn inte tilltalade våra kompisar. Att vi inte längre fanns på skolfotona, familjemålningen som hängde över den öppna spisen...
Medan den äldre brodern verkade djupt försjunken i tankar lät jag mina ögon följa hans linjer och färger.  Hår liknande min systers, ögon i en barkaktig ton, normal hy och ljusa läppar. Han var lång och ganska smal (smal men muskelös) och jag antog att han utövade någon form av idrott. Jag visste inte vad jag skulle säga om hans yttre. Han såg väl svensk ut. Fast ändå inte...?
Hans lillebror däremot var genomblond och helsvensk, utan tvekan.
Lilla Theo skulle förmodligen passa perfekt med min syster.
"Så", mumlade jag. "Vad tror du hände med Gristina?" sa jag och Stephan vaknade till.
"Vad menar du?"
"Jag vet inte, men det kändes som att det var någonting med Theodor som gjorde henne nervös."
"De flesta blir nervösa av mig", skrattade lillebrodern och hans fingrar flög mellan knapparna på kontrollen. "Jag är så stor och skrämmande."
"Du orkar knappt lyfta en katt", påpekade Stephan.
Theo muttrade något ohörbart och hans bror skakade på huvudet.


Theo

Jag låtsades vara helt koncentrerad på spelet, men egentligen satt jag och lyssnade på de äldre.
De var tysta en lång stund innan Stephan viskade någonting - jag förstod att han inte ville att jag skulle höra.
Men det gjorde jag, konstigt nog.
"Det här kanske låter allmänt konstigt, men jag vet inte. Jag är rädd."
Det lät nästan som att Nadia gick över, och... Höll om mig bror?
Nej, det kunde inte vara möjligt.
"Jag förstår." Hon viskade också. "Jag är också rädd. Men jag antar att man vänjer sig. Det kanske är det här som är meningen. Det kanske är en läxa för livet."
"Men hur kan det vara en läxa för livet när vi är här tills jordens tid har släppt sina sista minuter fria?"
Typiskt Stephan att låta så poetiskt.
"Det kanske inte blir så! Vi kanske är här för att ställa allt tillrätta igen."
För all evighet förresten. Var det så Stephan hade sagt? Vadå... Någon dag skulle ju mina dagar vara slut...
Jag pausade spelet och vände mig hastigt om.
Sall såg förvånad ut, men jag låtsades ohövligt nog inte om henne.
Nadia och Stephans blickar var också förvånade, och de riktades mot mig.
"Kommer vi att vara här förevigt?" andades jag.
Nadia skakade på huvudet, och Stephan ställde sig upp, för att sedan sätta sig ner igen. "Självklart inte", sa de båda i mun på varandra.
"Ljug inte för mig!" Jag kände tårar pressa bakom ögonlocket.
"Nadia?" viskade Sally, och hennes ansikte såg förvridet ut i... skräck? Svårt att avgöra.
"Det är lugnt. Vi ska härifrån. Snart."
De båda äldre tittade snabbt på varandra, sedan började Stephan prata om vad vi skulle göra efter lunchen.
Jag var inte bara ett litet barn längre. Jag var faktiskt snart tonåring, varför kunde de inte behandla mig som en också?