The Forgotten Fairytale

Nadia

Jag visste att De Bortglömda Barnen inte var någonting positivt, men kunde inte låta bli att tycka att Herr Frogglie var lite väl hård mot de båda unga, de förstod väl inte bättre bara.
Men jag vågade inte säga någonting, och följde efter Fru Gristina på darriga ben.
"Vi lägger upp det såhär:", muttrade hon tonlöst, "Först ska jag bara avsluta en av mina lektioner, och så länge får ni bekanta er med varandra."
Dörren öppnades av sig själv och Gristina skred in. Vi följde efter hennes långa släp, och hamnade i en kollosal hall.
"Känn er som hemma. Jag är tillbaka snart." Och så försvann hon bakom hörnet.
Lätt att känna sig hemma här - dunklet var som taget ur en skräckfilm, och det knarrade under fötterna när jag försiktigt gick för att sätta mig.
Sall satte sig bredvid mig, och de båda pojkarna, Stephan och Theodor, satte sig i soffan mittemot.
Det blev dödstyst, antingen för att alla var rädda och ledsna, eller för att ingen vågade ta till orda först.


Theo

Det var ju larvigt! Vi satt där, fyra stycken utvalda (utsatta) barn, utan att yttra oss mer än nån harkling från Stephan och Nadias håll, då och då.
Medan jag funderade på någonting vettigt att säga, så granskade jag systrarna.
De var inte alls lika varandra, men båda hade ett eget, speciellt utseende.
Sallys hår var brunblont, och hennes kolafärgade ögon smälte in i hennes solbrända hud.
Nadia var också solbränd. Om inte ännu mer brun än hennes syster. Men hennes ögon gick i samma nyas som is. Utan överdrift. Hennes hår var mörkare än hennes hud, mycket mörkare, chokladfärgat...
Båda såg helt enkelt speciella ut.
"Ni är verkligen inte lika varandra", hasplade jag ur mig, och Stephan körde upp armbågen mot mina revben. "Förlåt", muttrade jag.
Sall skrattade glatt och Nadia flinade bakom sin sneda lugg.
"Ni är däremot väldigt lika", fnittrade Sall.
Både jag och Stephan granskade instinktivt varandra, men jag hann inte säga att vi inte hade samma hårfärg, för plötsligt stod Gristina där igen.


Stephan

"Så!" ropade Gristina, och log fientligt. Det gick kalla kårar längs min rygg.
"Nu har jag hela dagen fri för att lära er om era krafter."
"Eh", mumlade Nadia skeptiskt. "Vi har inga krafter, Frun."
Gristina skrattade hårt. "Så fort en utvald träder in genom dessa portar tilldelas individen automatiskt sin eller sina krafter, och blir därefter odödlig, osårbar och omänsklig."
"Så nu är vi Bortglömda?" muttrade jag kort.
"Åh, vi har en begåvad ung man i sällskapet. Mycket trevligt", sa Gristina sarkastiskt. "Ja. Ni är Bortglömda."
"Hur vet du vad vi har för krafter?" frågade Sally fundersamt.
Gristina böjde sig mot henne, och Nadia drog snabbt åt sig sin syster.
"Även jag har mina framsidor, fröken. Och jag ser att du kommer att bli en läkarens unge."
Rektorn sträckte sig mot fruktfatet som stod på ett av de små borden, och plockade åt sig den onödigt vassa kniven som var till för att skära kiwi.
Med den skar hon ett långt jack längs sin vänstra arm, utan att ens grimasera.
Theo såg grön ut i ansiktet, och jag sa åt honom att hålla för ögonen.
"Läk mig", väste Grisitna till Sall, som gnisslade tänder av nervositet.
"Jag vet inte... Jag vet inte hur man gör", viskade hon försiktigt.
"Varför ska det alltid vara så förbaskat svårt?" muttrade Frun för sig själv, men alla hörde.
Hon sträckte fram en spinkig hand och fem långa fingrar mot det stackars barnet, tog tag i Salls och höll den mot sitt kladdiga sår.
Vi alla fyra häpnade över synen av såret, som drog ihop sig och förvandlades till ett tunt, rosa ärr.
Utan att berömma Sall gick Gristina vidare till Nadia, och såg henne djupt i ögonen.
"En jordens tjänare", mumlade Rektorn och gick runt den äldre systern.
"Och med det menar du...?" Jag förstod att Nadia var en sådan där envis, tapper tjej som aldrig skulle visa sig svag för någon utomstående.
Jag flinade - jag gillade utmaningar.
"Jo", Gristina tog tag i Nadias ena arm bakifrån och höjde den mot en målning. "Snurra tavlan."
Och som av ett mirakel började tavlan rotera. När Gristina släppte hennes arm vände hon den snabbt mot sin lillasyster, och fick henne att viffta med fingrarna, samtidigt som Nadia med andra armen lyfte upp en stol som flög genom rummet, tills den tog plats bakom henne.
Hon sänkte armarna, flinade och satte sig ner.
Gristina gick trött vidare, men det såg fortfarande ut som att Theo skulle svimma.

---

ledsen att jag inte skrivit på typ en vecka, men jag har vart hos släkten ;D
kolla bilder på http://matildatildatilde.blogg.se/

Har startat ett account på http://bilddagboken.se/ där ni läsare kan se om jag har lagt upp någonting nytt här!
Adda: remiih              (bara för mina läsare)
Jag kommer inte att titta på era bilder, utan bara lägga upp påminnelser.

Har du bilddagboken? Kommentera isf, och skicka en vänförfrågan.
Vill du att jag ska bli medlem någon annanstans, och att jag ska skicka påminnelser därifrån? Då är det bara att skriva en kommentar vart jag ska bli medlem.

Innan jag börjar skriva den här boken, vill jag bara säga att När ett namn står i Fet text (t.ex Thed) så skriver jag ur den personens perspektiv.
Så håll ögonen öppna, för jag byter person då och då.
(jag kommer bara att skriva ur syskonens perspektiv)

---

Sall

När jag vaknade den där natten var det fortfarande mörkt i mitt och Nadias rum.
Någonting knarrade, och jag såg mig instinktivt omkring.
Min systers säng var tom.
"Nadia?" andades jag.
Inget svar.
"Nadia? Nadia, var är du? Nadia!"
Min röst steg alltmer, men fortfarande inget svar.
När mina ögon vande sig vid dunklet upptäckte jag var det knarrande ljudet kom ifrån.
Nadia satt på fönsterkarmen, och hennes isblå ögon stirrade stint ut på månen medan hon kramade sina ben under nattlinnet.
Jag bara stod där, gapandes, men när hennes tänder började klappra hårt mot varandra upptäckte jag till min förfäran att fönstret var öppet, så jag stängde munnen och sprang fram för att stänga det.
"Akta så att du inte blir förkyld, Nadia", mumlade jag och tog tag i hennes arm.
Då vände hon bort huvudet från månen och stirrade lika stint på mig. Hennes kalla ögon fick mig att rygga.
"Han var här. Vi är utvalda", viskade hon.


Sex år senare

Nadia

Jag hade inte varit mig själv på flera år.
Allting efter att jag träffade mannen, som kallade sig Herr Frogglie, rektor på Gravalia, blev annorlunda.
Jag vågade knappt gå ut på gatan och köpa bröd eller frukt till mamma, rädd för att Gravalias vakter skulle komma och säga att 'det var dags'.
Men det skulle jag förmodligen märka själv, också. Att bli ett av De Bortglömda Barnen var något av det värsta jag kunde föreställa mig - något av det värsta som fanns.
Och sedan att min lillasyster Sall skulle bli detsamma var nästan värre.
Vi gick långsamt längs skogsvägen, hand i hand, för att ta oss till skolan. Vad passade inte bättre än att just då, just då när Sall var som mest trött och minst förståndig stod de där.
Två mörkt klädda män lutade sig mot ett träd och tittade allvarligt mot oss med sina mörkt grå ögon.
"Nadia?" Sall ryckte i min jackärm. "Nadia, vad händer?"
"Tiden är inne", mumlade jag och mötte hennes mörka, honungsfärgade ögon. "Vi är utvalda. Vi är Bortglömda."
"Vad pratar du om?" andades Sall och hon såg orolig ut.
Jag böjde mig ner över min lillasyster. "Nu är du tolv år, eller hur? Så det är lika bra att du får veta. De Bortglömda Barnen är en ras människor, någonting man verkligen inte vill vara. Vissa syskonpar - de ska vara av samma kön, och det ska skilja 2 till 5 år på dem - föds så helt enkelt.
"Vad innebär det?" Salls ögon var tårade, och jag kände hur det blev suddigt också för mina.
Jag log lite, för att få det att verka lite mer lättsamt. "Det är magiskt. Så fort vi kommer till Gravalia, skolan, kommer vi förses med våra barnakrafter."
En av Gravalias vakter vinkade på oss, och hans ansiktsuttryck var inte vänligt.
"Seså", viskade jag och förde Sall framför mig. "Jag antar att Herr Frogglie kan förklara bättre för dig när vi kommer fram."
Vi fördes in i en mörk bil, och jag lämnade en sista blick upp mot vårat hus. Den sista synen fick mig att gråta.


Stephan

"Komigen nu, Theo!" röt jag.
Jag hade egentligen ingen anledning att vara så hård mot den lilla stackaren, men jag ville inte visa mig svag inför min lillebror.
"Jag vill inte!" skrek han och stretade emot när jag försökte dra honom mot det stora, mörka huset.
Jag böjde mig ner för att vi skulle bli jämnlånga och suckade. "Jag är ledsen, grabben. Men vi har inget val."
Theo grät. Pojkens kinder var blöta av tårar, och han tittade ner i marken medan han följde mig mot det stora valvet.
Men precis när vi skulle gå igenom portarna slirade en bil in på parkeringen, och två vakter slet ut en flicka i min ålder (förmodligen 15, 16 år) och en mindre tjej som såg lika gammal ut som Theo.
Den äldre tjejen såg helt tom ut, men det visade hon förstås inte för sin syster. Hon var precis som jag.
Vakterna föste systrarna framför sig, mot oss, samtidigt som en äldre kvinna och man flög ut.
Mannen var bekant - han var huvudrollen i alla mina mardrömmar.
"Åh!" Herr Frogglie verkade stråla. "Välkommen till skolan, äntligen! Det här är Fru Rektor Gristina, som kommer att visa er till era rum. Stephan och Theodor, det här är Nadia och Sally. Nadia och Sally, det här är Stephan och Theodor."
"Åh", mumlade den mindre tjejen och log tveksamt. "Du kan kalla mig Sall."
"Och mig Theo!" ropade min bror.
De båda små log mot varrandra, och jag bytte en lång blick med tjejen i min ålder. Nadia.
Frogglie blev plötsligt arg. "Jag kallar er vad jag vill! Följ nu med Frun, så ska hon berätta mer om De Bortglömda Barnen och ge er era gåvor och rum."